kriget jag aldrig vinner

Jag tycker själv jag är ganska stark men samtidigt känner jag mig som en lös skinnbit som bara hänger och väntar på att någon ska dra bort mig. Det är som att jag väntar på att den ska ta mig, att sjukdomen ska ha sönder mig mer. Inte bara min själ utan även min kropp. Jag känner hur delar av mig blir svagare. Hur jag fler och fler gånger hittar mig själv alldeles svullen runt ögonen för alla tårar jag fällt. Och hur många tårar har jag egentligen inte fällt på grund av detta?

Jag tror inte många förstår hur ont det gör. Hur mycket det skär i mig av att stå i spegeln och titta på mig själv. Jag har inte klarat av det på fem år. Men senaste tiden har det börja göra ondare. Senaste tiden har jag velat skadat mig själv när jag ser min spegelbild, jag har velat försvinna. Inte bara för en stund utan föralltid. Jag vill inte leva i den här kroppen och jag vill inte heller kämpa mer, jag vill bara vara nöjd och glad. Med min kropp och mitt liv.

Jag har insett att jag inte längre orkar låtsas. Jag orkar inte längre visa mig stark, jag fixar det inte. För jag klarar inte mer, jag orkar inte. Att vraje dag gå upp är jobbigt. Att varje dag behöva äta är jobbigt. Att varje dag behöva kräkas minst fyra gånger är jobbigt och jag vet att jag har ett val i denna sjukdom. Men jag kan inte ta valet själv, det är för långt ifrån och ibland vet jag inte ens om det är ett val jag vill ta. 

Jag vet att det finns så mycket mer i livet utan denna sjukdom men jag börjar tro på att allt det som är bortom denna sjukdom inte är för mig. Att min väg är denna väg. Men jag vill inte ta denna väg och jag önskar jag hade "pushet" i mig att bara springa ifrån detta spår men det har blivit så djupt. Jag vet inte längre vem jag är utan min ätstörning.

Jag är duktig på att inte berätta hela sanningen för folk. Jag säger att jag mår bättre än vad jag gör, jag försöker skämta bort det och jag ler. Men jag orkar inte behålla denna fasad längre. Jag vill bara att folks ska förstå att jag är inte okej. Jag har så ont. Det gör så ont och jag vill bara att någon ska ta detta ifrån mig. Min kropp gör ont, min själ gör ont och det går inte en dag då denna sjukdom inte får mig att vilja försvinna.

Det började med nån gång ibland, de fortsatte med någon dag i veckan. Någon gång varje dag. Några gånger varje dag. Och nu idag, är det inte några gånger det är sju, åtta, nio gånger och jag kan inte längre säga emot det för det har blivit min vardag.

Jag är svårt sjuk i bulimi och jag är för första gången villig att ta emot hjälp innan jag ger upp.
 
ätstörd | |
#1 - - Anonym:

stark du är.
Har själv lidit av bulimi, dock kräktes jag bara 2 gånger varannan dag så var inte lika illa ute som du. Men du är stark och de är inspirerande att se som friskförklarad, men de gör också ont. Ingen ska behöva gå igenom detta. Stor klapp till dig och en kram. Styrkan är större än man tror!

Upp