arg måste jag få vara

Jag känner ingen styrka längre. Jag känner inte igen mig själv och kanske därför jag inte kan hitta styrkan längre. Jag är inte med i "matchen" , känns som min hjärna har gått i tusen bitar och jag måste anstränga mig hela tiden för att ens kunna fokusera på vad andra folk säger.
Allt som går runt i mitt huvud är "när får jag äta?, vad är klockan, när ska jag spy?" 

Så jag kan ses som arg, otrevlig, ointresserad, självupptagen och jag antar att det sista passar in bäst. Jag är självupptagen i min sjukdom. Allting i min vardag och mitt liv kretsar runt mat och jag är jävligt less på det nu. Vissa dagar har jag känt att jag till och med vill ge upp. För här sitter jag med denna jävla ätstörning snart 5 år senare och hur långt har jag kommit ifrån den? Kommer den vara kvar yttligare fem år? Eller kommer den vara kvar hela livet? För fan, jag står inte ut.

Och nu är det bara 6 dagar kvar tills jag ska tillbaka till SCÄ. Fyra år senare, men denna gången med en känsla inom mig av att jag vill bli frisk. Jag vill inte dras med detta längre, det gör för ont. Sjukdomen gömmer den jag egentligen är, den gömmer sidor av mig för att få dom sjuka sidorna att synas mer. Och det gör dom, jag känner hur jag mer och mer beter mig konstigt och gör saker jag inte kan kontrollera. Jag tappar liksom "fästet" av Sofie, den riktiga Sofie. Snart är bara den sjuka Sofie kvar och då blir denna kamp 100 gånger svårare än vad den någonsin har varit.


God natt!


ätstörd | |
Upp